2 år sen sist...
Senaste inlägget var 2 år sen... jag var student, fattig och humör svängningar så de sjunger om de.Men planer att börja gymmet igen... fixa ryggen... allt de där. Men allt de hamnade på paus för att Corona kom i världen. Och i norrbotten.
Jag blev dock klar med min utbildning, men den sista tiden var allting på distans. ALLT! Så tekniskt sett, jag hade min examen, men samtidigt inte för att man satt i soffan med mysbyxor och tittade på folk prata... jippi. Kul examen. Men som sagt... jag är legitimerad röntgensjuksköterska nu, och min första semester 😀
Så hur är livet just nu då?
Ja... va gäller barnen så börjar dom bli stora... den äldsta är 10 år, och lillkillen är 7 år. Inga dagisbarn här inte. OCh de går bra för dom. Lillen har fortfarande lite toa problem men förutom de så går de bra.
BIld av Gordon Johnson, Pixabay.
För mig? Upp och ner. Jag är väldigt väldigt trött... den här semestern är efterlängtad, och hela förra veckan har jag för de mesta bara vilat och sovit. Jag trodde inte att jag skulle bli SÅ trött...
Sen har man diverse inre tankar om sig själv... om livet...
Jag är känd för att vara den tysta... som alla ber om ska öppna käften och prata. Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt hur man gör....alltså jag vet hur man pratar, men att prata om de man tänker på, eller känner. Att konfrontera när man blir irriterad...jag är duktig på att skriva ner sånt, men inte att prata, för de känns som att jag kan inte uttrycka mig på rätt sätt när jag pratar.
Så länge jag kan minnas så har jag varit tyst... jag har hållt inne mina känslor... inne mina tankar... enda sättet jag någonsin förmedlat mina känslor är via skrift i min dagbok, eller här, på min blogg. JAg jobbar på de... och jag har blivit en smula bättre, åtminstone på jobbet, för jag är livrädd att göra fel, så jag frågar om de mesta, även om man kanske innerst inne vet. Men jag vill inte chansa... så varför gör jag de inte hemma? JAg är ofta osäker, men jag vill inte fråga eller prata... varför? Den frågan har jag fått, och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på de. JAg vet inte varför... jag har ingen aning om varför jag är på ett sätt när jag jobbar, och på ett helt annat sätt när jag är hemma. JAg försöker tänka tillbaka på mitt liv, ifall de skulle ha hänt nånting som gjort att jag vill inte prata... men jag kan inte komma på nånting. Från 10 år och neråt så har jag inte så många minnen av min barndom... jag minns inte så mycket. De skrämmer mig lite grann... varför minns jag inte så mycket? 4-5 år och neråt förstår jag, men 10 år? De borde man minnas. Men nej... jag ser på bilder, hört att man gjort resor till Finland... men jag minns inte riktigt dom. JAg minns tonårstiden, och vuxenlivets händelser. Men barndomen? Nej. Så, har de nånting hänt under min barndom som gjort att jag stängt igen mig? Som skrämt mig till att känna att de är bättre att hålla sina åsikter och känslor för sig själv istället för att prata om dom? Att blockera minnena från den tiden? Jag kan upptiktigt säga att jag har ingen aning. Jag minns inte... borde de här skrämma mig så som de gör just nu?
Om man ser tillbaka på mig från 2017 och åren innan, så är de stor skillnad på mig då och nu. Jag är mer utåtriktad och vågar prata mer... men vissa saker, personliga tankar och känslor, där är jag fortfarande likadan. Och jag vet inte hur jag ska göra för att öppna upp den här spärren.... för precis som en viss person sa, man skulle må bättre av att säga va man tycker, tänker, känner... så varför kan inte jag göra de? Varför skrämmer de mig så mycket?
De är min fundering just nu... och jag får inget svar.......
Bild från John Hain, Pixabay.