Pirret i magen...
... eller är de ventrikel jag ska säga egentligen.
Första veckan är avklarad och den gjorde man för de mesta hemma. Och de gick ju bra.. men man var ju lagomt död i helgen.. speciellt söndag då jag bestämde mig för att ta de lungt, UTAN plugg. Men nu är de dags igen... och jag är så nervös så de finns inte!
Kanske dumt.. jag vet inte... men så är de iallafall. Jag är dönervös att faila... men också för att träffa min klass.. personer som redan känner varandra.. jag blir ju den där "outcast".. den som inte riktigt kommer med i gruppen. Tror jag. Men va vet jag.. de kanske blir att man lär känna folk jätte bra, och får framtida vänner där. Jag har ingen aning...
Men.. de är jag mest nervös över, samtidigt som jag ser framemot de, är praktiken. De är bara 2 veckor exakt så är jag där. Helt sjukt!!!
Jag vet inte om jag är redo... men varje människa har alltid sagt till mig... våga tro på dig själv!
De blir min utmaning.. ta för mig... men... jag kommer göra mitt bästa. Verkligen våga...
För ska jag arbeta med de här, så måste jag göra de. Annars kommer de aldrig funka..
Sist jag var på LTU så levde Jani... jag levde fortfarande i tron att han skulle bli frisk och vi skulle fira de, hela familjen. Men så blev de ju inte. Så samtidigt som jag är riktigt ivrig och glad över detta, att fara tillbaka dit... så kommer de bli lite jobbigt också. De var där jag fick veta att han inte skulle klara sig...de var där allt helvete började...
MEN... man ska ju inte tänka på de förflutna, men ibland är de svårt att inte göra de. Så är de bara. Man kan låtsas bäst man vill att inte tänka på de gamla.. men man gör de. Lite då och då tänker man på allt som hänt, eller borde ha hänt... allt man borde ha gjort... de är liksom svårt att INTE tänka så ibland. Dock är jag bättre på de nu, men ändå... de kommer ibland. Speciellt dom här trötta perioderna...
Men, jag mår så mycket bättre nu. Jag är glad.. lycklig... motiverad... de känns bra. Men nervöst.
Om man skulle bli av med den så skulle de vara kanon! :)
